En första hotell-weekend som fyra!

DSC_0684
Möckelsnäs herrgård mitt ute i de Småländska skogarna fick bli det första hotell att ta emot oss i nätterna två (faktiskt egentligen det andra eftersom vi gjorde en provhotellövernattning i Karlskrona i veckan som gick)! Allt gick hur fint som helst och vi hade supermysigt (tillsammans med ”mormor och morfar”). Underbart vacker miljö, god mat och mysigt hotellhäng! Dock var vädret en historia för sig, men det gjorde egentligen inte så värst mycket. Bjuder på en samling härliga foton! På fredag åker lilla familjen iväg igen och denna gång är det Ullared och Borås som står på agendan 🙂 Det blir en riktig prövning att ta sig igenom Gekås med två små barn 😉 Tur att vi bokat boende på orten, gissar att vi i alla fall har två trötta föräldrar framåt kvällen 😀 Nu tror jag att vi ska pipa i säng här 🙂 Godnatt och på gensyn!

DSC_0678 (1)

DSC_0678
DSC_0667
DSC_0658

Livet som tvåbarnsfamilj :)

Att ha den stora förmånen att få två små underbara barn att dela tillvaron med är inget annat än ett stort, stort privilegium! Att vi dessutom begåvats med en fantastiskt snäll och beskedlig liten flicka gör förstås inte saken sämre 🙂 Nu har vår lilla Klara hunnit bli tre veckor (imorgon) och livet som fyra är supermysigt, härligt, lite hektiskt mellan varven, kräver lite nyplanering av vissa gamla invanda rutiner, men främst så ininordens härligt! Ni som följt min gamla blogg vet ju att jag är väldigt positivt lagd till min natur, så det känns som att med rätt inställning till det nya livet så blir det precis vad man gör det till!

Vi har de senaste veckorna mestadels varit hemma och förstås tagit emot besök i parti och minut höll jag på att säga 😉 Och så har vi firat storebror Arvids tvåårsdag! Denna vecka tänker vi oss att delvis vara hemma men även testa vingarna och bo en natt på hotell 😀 Till helgen bär det av till Småland och Möckelsnäs herrgård där vi ska tillbringa helgen med mina föräldrar – ska bli jättehärligt! Sedan har vi två veckor kvar av gemensam semester och då blir det nog lite större semesterturer (läs Kolmården, Göteborg och annat smått och gott). Vi ser helt enkelt vad vi känner för (läs vad våra små barn verkar tycka är en trevlig tillvaro ;)!

Ni andra med små barn – vad hittar ni på i semestertider? Ja, även ni utan barn 😉

mis2

En vecka POST SECTIO – I’m alive!!!

Hej alla där ute i sommar-och-semester-Sverige! NU har det gått en vecka sedan jag blev av med min lilla (!) mage och fick väääärldens sötaste flicka i famnen! Vi steg in på Malmö förlossning i ösande regn klockan 07:00 förra måndagen och vi tilldelades direkt ett rum där vi skulle bo 🙂 Efter att ha installerat oss och talat med ett antal barnmorskor avlöste det ena det andra höll jag på att säga. Sjukhusskjorta på, nättrosor på (haha), in i undersökningsrum och kateter in (AJ SOM … UTAN BEDÖVNING). Ett antal venkatetrar placerades i mina armar och jag var så gott som färdig för operation. Lade mig på sängen och njöt av den sista tidens rörelser i magen. Efter någon timme kom två barnmorskor in i rummet, nu var det dags, operation hade tid för mig nu och nu skulle allt ske snabbt. Jag rullades iväg i min säng och in i hissen upp på andra våningen. Genom dörrar och korridorer gick resan. Till slut stannade sängen vid ändstationen, ett rum där man gör sig steril innan operation. Markus kläddes snabbt in i gröna kläder och mössa och jag fick gröna tofflor storlek 47 på fötterna 🙂 Jösses som jag skrattade! Fick ledas in av operationssköterskan. Så kom vi in i operationssalen. Denna miljö… Den är inte jättehemtrevlig 😉 Kaklade väggar, sterila plåtskåp – ja precis så som man tänker sig ett bårhus eller något 😉 Och så i mitten av rummet: en svart märklig madrass på metallben. Här skulle jag förstås lägga mig, men först skulle jag få min spinalbedövning (ryggmärgsbedövning). Rummet började fyllas med människor, totalt sett är man cirka 10 stycken vid ett kejsarsnitt. Det är en rätt häftig upplevelse att få vara med om en vaken operation då det är intressant att betrakta hur otroligt väl ett operationsteam arbetar tillsammans. Den ena efter den andra kom fram till mig och det placerades elektroder och mätare och tentakler höll jag på att säga, överallt på min kropp! Pulsmätare, blodtrycksmätare, små metallbitar fästes här och var, nytt dropp kopplades in och hela tiden skulle jag upprepa mitt personnummer! Samtidigt kom narkosläkaren och presenterade sig och berättade vad han skulle göra och vad jag skulle göra och hur det hela skulle kännas. Jag kurade ihop mig i sittande ställning på operationsbritsen och höll Markus hårt i handen. Nu visste jag att det skulle göra ont. Nålen stacks in i ryggen och det knakade till (det gör det när nålen passerar jag vet inte vad)… Men läkaren hittade inte rätt. Han fick sticka igen. Och igen… Han träffade fel och stötte på en nerv som gick som ett pistolskott ner i höger ben. Prova att lägga sprutan lite mer till vänster och där hittade han rätt. En varm känsla spred sig från rumpan ner i båda benen och jag lade mig ner på britsen. Inom en till två minuter kände jag inte längre av mina ben (otroligt obehaglig upplevelse). Man placerade en stor blå duk över min kropp och denna fick sedan löpa vidare upp till ett stålstativ så att det bildades ett skynke framför mig som en vägg så att jag inte skulle se vad som skedde på andra sidan. Nu stod hela teamet redo. Jag var redo: inkopplad i alla maskiner, narkosläkaren hade kollat så att bedövningen tagit fint, armarna fastspända rakt ut i sidled från kroppen, syrgas påkopplad som jag andades in. De enda vi väntade på nu var operatörerna. Det tog några minuter så var även de på plats. Operationssköterskan vid min högra sida satt hela tiden och informerade mig om vad som skedde och vad som skulle ske – väldigt skönt, tyckte jag! Innan operationen började berättade alla i operationsteamet sitt namn och vad de hade för titel. Alla ställde sig vid sina bestämda platser (och satte sig för den delen) och så tändes de starka lamporna – vips var man igång! Det läskiga med spinalbedövningen är att man känner ingen smärta, däremot känner man att det är något som händer nere i ”magen”, någon är där inne och rör runt så att säga 🙂 Det tar inte många minuter från det att man börjar skära tills dess att barnet är ute. Det känns som att man diskar inne i magen strax innan barnet ska ut. Det rörs runt och man åker fram och tillbaka i sidled på bordet, lite smått obehaglig känsla … Plötsligt hörde vi skrik från en bebis och lyckan var TOTAL! En frisk och kry liten tös på 3 600 gram och 51 cm lång. Barnmorskan och Markus gick iväg med flickan till ett rum bredvid och en tv-skärm riktades mot mig så att jag fick se hela proceduren ”live” via filmkamera från andra rummet! Helt galet fint! När hon var vägd och mätt fick hon äntligen komma till mig och så kunde vi alla tre vara tillsammans för första gången! Superhärligt!

Allt är bara fint med oss alla! Vi njuter av att få vara fyra och att allt har gått så bra och att vi förstås fått världens finaste lilla Klara till familjen!!! Jag var uppe och gick bara några timmar efter snittet och sedan stannade vi på BB till onsdagen då vi ville hem 🙂 Kändes skönt att få komma hem och äntligen få träffa vår lille Arvid!

Än så länge är tvåbarnsförälderlivet väldigt lugnt och harmoniskt, men jag gissar att det kan komma att ändra riktning när man minst anar 😀 Haha! Ett härligt kaos är vad som väntar 😉