Bekännelser

Alltså … Snälla ni som fått barn och börjat rida igen, berätta för mig att ni någon gång kommit tillbaka till i alla fall en liten bråkdel av er gamla ridkropp (alltså den kropp ni hade innan ni blev gravida). Jag vet att jag är hård mot mig själv nu. Min kropp har inte suttit till någon reda i en sadel på typ 3,5 år och däremellan burit två barn, genomgått två kejsarsnitt, gått upp i vikt upp och ner som en jojo 30 kilo tur och retur gånger två. Och så har jag mage att klaga på att den inte är i samma status som förr …

Jag kommer osökt att tänka på en helt underbar illustration av Louise Winblad (en helt outstanding illustratör):

hej mamma

Helt underbar! Kanske är jag lite tuff mot min ridkropp, muskler och hela köret har liksom legat i dvala i en liten tid 😉 Nåja, jag hoppas hur som helst på några riktiga solskenshistorier som får mig att få upp hoppet 🙂

Så här var det nämligen: igår, började jag rida på RIDSKOLA!!! Haha, det är för lustigt att skriva för senast jag gick på ridskola var 1800 frös ihjäl höll jag på att säga. Jag lärde mig rida på Ödåkra ridskola när jag var åtta år. Och sedan dess har jag bara haft egna hästar (en hel mängd känns det som. Kan ju bli ett roligt tillbakablickinlägg för övrigt). Nåja. Hur som helst så har jag sedan dess inte satt min fot på en ridskola. Men igår var det alltså dags! Jag tänkte nämligen att det skulle vara en bra start för min kropp att vänja sig vid vad som en dag komma skall: alltså back to hästryggen. En dag i veckan känns så där lite lagom chockartat för en postgravid kropp. Och efter gårdagens makabra ridstart känner jag att starten inte bara var lagom chockartad. Den var monumentalt chockartad …

Till saken hör att jag innan jag anlände till ridskolan skulle berätta om mina tidigare riderfarenheter så att de kunde sätta mig i en grupp som skulle passa mig. Jag berättade vitt och brett om mina alla tusentals timmar i sadeln, om tävlingar, om egna hästar och elever och än det ena än det andra. Det fanns ju ingen hejd på mina riderfarenheter …

Så kom kvällen, då det var dags att bege sig till ridskolan. Väldigt förväntansfull. Fick en häst tilldelad. Ledde henne över till ridhuset och hoppade upp i sadeln. Skrittade fram och studerade de andra ekipagen. Hästen rörde sig märkligt i skritten (hade tydligen fel på rörelsemönstret i skritt). Lyckades få till en någorlunda trevlig form några meter här och var på det väldigt snälla, men oj så sneda stoet. Inte blev det bättre av att jag också är gravt sned. Och så trav. Osedvanligt obekväm sadel. Ont i rumpan. Saknade min Chlideric. Behövde ju knästöden som bäst NU! Benen kändes som om de bara hängde där. Min hjärna var liksom kvar i min gamla vanliga ridning, men min kropp … Den var någon heeeelt annan stans. Kvar hemma i soffan kanske!? Bålstabilitet lika med noll. Jag skumpade runt i sadeln och kände mig som en totalnybörjare. Huvudet på hästen var uppe någonstans i taket och fäktade och jag, som aldrig någonsin känt mig som en så uuuuusel ryttare, hade gett upp formen för läääänge sedan. Nu handlade allt om att komma ner i sadeln, hitta min kropp och backa hjärnan några steg. Liksom få den att fatta att jag inte riktigt är där än. Inte än.

När jag kom hem skulle jag aaaaldrig mer rida på ridskola. Dönickar till hästar. Usel utrustning. Men så vaknade jag i morse och började tänka om. Tusan, det är kanske bra att lära sig att rida ”igen” på nya hästar, på hästar som inte är stöpta efter mig. Och jag fick ju faktiskt rätt så kloka kommentarer igår. Min vänsterhand som faller omkull. Och koll på yttersidan. Och massa annat. Och det här med ridning en gång i veckan kanske inte alls är dumt. Lite lagom. Lagom att chocka in kroppen eller hjärnan. Nåja. Jag hoppas att det inte ska ta allt för lång tid innan jag faktiskt börjar hitta min gamla ridkropp igen. Någonstans finns den väl. Om än väl dold.

pixe2

 

 

 

12 reaktioner på ”Bekännelser

  1. Du ska inte försöka bli medryttare?

    Det går supersnabbt att ”tappa ridningen” eller i alla fall få träningsvärk! Kan hända mig efter 14 dagars riduppehåll 😳!

    Gilla

    • Jo det är klart att medryttare absolut hade varit ett alternativ. Men kanske lite längre fram i tiden. Känner att det passar mig ypperligt just nu med bara själva ridningen och inte ”kringarbetet”. Ja det är galet vad kroppen tappar snabbt!

      Gilla

  2. Haha åh!! 😂😂😂
    Det kommer tillbaka!! Jag har hört att man tappar väldigt mycket balans, och därför spänner man sig o skumpar ännu mer 😝 Fortsätt traggla på du så ska du se att du snart är i toppform. Jag hejar på dig ❤️❤️❤️

    Gilla

    • Haha 😉 Ja vi får hoppas det, helt enkelt! Tack söta du för dina peppande ord och så håller jag själv tummarna för att det du säger är sant 🙂

      Gilla

  3. Du kommer igen, men det tar lite tid! Inte bara några månader enligt min erfarenhet, kroppen och särskilt mage och rygg har fått sina törnar IOM graviditeterna. Komplettera med pilates hemma!

    Gilla

    • Jag kan bara hålla med dig! Magen och ryggen är verkligen svaga! Pilates var en jättebra idé! Sådan får införskaffas! Senast jag satt på en sådan var på förlossningen, hahah 😀 Tack för dina vänliga ord och tips!

      Gilla

  4. Haha, känner igen mig väldigt väl i din beskrivning 😃. Jag hade min häst på ett utbildningsstall de sista veckorna av graviditeten och första tiden efter. När jag kom dit och skulle rida första gången… Jag kände mig som jordens nybörjare som flaxade runt i sadeln utan någon stabilitet i kroppen. Konstigt nog så gick det mycket fortare att komma tillbaka än vad jag trodde efter första passet. Nu höll jag bara upp i fyra månader och började rida varje dag efter några ”provridningar” på min egen häst 😃.
    Snart är allt som vanligt igen ska du se!!!

    Gilla

    • Åh jisses! Du var bara borta fyra månader 😮 Med den matematiken är jag jag tillbaka om tolv år, med tanke på att jag bara rider en dag i veckan dessutom 😀 Haha! Tack snälla för dina vänliga och peppande ord och jag LOVAR att rapportera flitigt här om min fantastiska utveckling 🙂 😉

      Gilla

  5. Helt övertygad om att du kommer att ”komma tillbaka” snabbare än du tror, bara du fortsätter att rida så kommer kroppen att hänga med igen. Det tar ett tag att få upp styrkan och stabiliteten igen men mycket sitter i ryggmärgen också. 😉

    Även om jag inte haft lika långt riduppehåll så har jag ändå gått igenom två graviditeter och jag vet att det känns jättekonstigt när man åter sitter på en hästrygg. Men allt kommer tillbaka, lovar! 😀

    Rid på och ha kul så ska du se att det kommer kännas toppen inom kort! 🙂

    Gilla

    • Jessica! TACK för de glada och hoppfulla orden 😀 Det ska bli roligt att följa denna utveckling och se hur snabbt det går … Är rädd för att det kommer att ta lite längre tid för mig då jag bara kommer att rida en gång i veckan. Men roligt ska jag ha, det lovar jag 😉

      Gilla

  6. Jag vet precis hur du känner dig!!
    Been there done that, som man säger 😉
    Ska man dessutom försöka rida in en unghäst så är det extra knepigt att få ordning på kropp och knopp.
    Men du fixar det och ridskola är ju en briljant idé!

    Många kramar!!

    ps. va glad att du inte är livrädd dessutom som jag blev…. då är det liksom ännu jobbigare!

    Gilla

    • TACK för dessa betryggande och peppande ord 😀 Jag lovar att berätta hur det hela fortskrider! Åh, ja det där med att dessutom bli rädd gör ju inte saken lättare precis :/ Men skönt att det gått över! Massor av kramar

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s