Saker jag glömt …

Nu har jag ju varit bortkopplad från ridningen i tre år (!) hujeada mig (och hejdå magrutor och hej mamma-mage) 🙂 Men mamma-mage är faktiskt rätt så fint det med!

Jag har tidigare skrivit om hur ”väck” jag känner i mig sadeln igen (även om det faktiskt redan är ljusår bättre) efter denna långa paus. Allt ifrån noll bålstyrka till flaxande ben, till avsaknad av muskler till ren och skär okunskap! Ja det är inte lite man glömt 🙂

Med okunskap menar jag att jag till viss del glömt hur man rider! Ridning är ju i allra högsta grad en färskvara och underhåller man inte den så glöms den av. Det hävdar jag. Men sedan måste det ju såklart finnas grader i helvetet … Så SÅÅÅ inkompetent är jag förstås inte. Förenklat skulle man kunna säga som så här att de delar inom ridningen som tidigare var mina svagheter har idag, efter tre års uppehåll, blivit enormt mycket större och mer framträdande. Exempelvis min gräsliga vänstersida som jag viker mig i (jag har ju sned rygg och detta påverkar min sits). Den har ju inte blivit mindre sned under denna tid, med noll ridning. Denna snedhet känns nu ENORM! Men det är ju på ett sätt bra för nu jobbar jag med den! Jag menar eftersom det är så framträdande så måste göras mindre sned. En sak som jag kompenserar min snedhet med är att dra upp min vänstra axel och detta är något nytt påfund, det har jag tidigare ej märkt …

Ställa och böja en häst. Hej hopp. Vi böjer halsen i 200 grader och så försvinner ytterbogen ut i nästa ridhus. Haha … Att hålla koll på yttersidan har väl nog egentligen också varit lite en svaghet hos mig och nu är alltså detta väldigt framträdande. Men åter igen: jag arbetar på det konstant och det är redan bättre!

Även min sits har blivit bättre, tycker jag! I synnerhet sedan jag kom på att det nog var bra att rida med någon form av short-chaps och inte bara en ridsko. Det är det här som är grundbulten i att ha uppehåll: hjärnan är kvar där jag slutade rida. Kroppen … inte riktigt samma status 🙂 Och där blev det så att säga grav kollision … Men nu har hjärnan och kroppen förlikat sig med varandra och jag känner mig rätt så komfortabelt i min nya zon.

Imorgon är det dags igen! Då är det ny häst som väntar. Man byter vart fjärde gång (blev lite tokig för mig förra omgången). Jag har önskat några riktigt fräsiga hästar …

Fast inte lika fräsiga som Rigoletto förstås 🙂

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s