Torsdagens lektion och tjat om tvärtom-ridning!

I torsdags var det så åter igen dags för mig att rida min efterlängtade ridlektion! Och nu var det också dags för hästbyte (efter fyra gånger är det ny häst). Jag hade önskat tre olika och fick banne mig en av de önskade 🙂 Nu var det dags för mig att bekanta mig med Eastwood! En riktigt pampig och stor herre som verkligen tilltalar mig på det exteriöra planet. Det svåra med denna herre är att han gärna knäpper av i nacken och går och ser vacker ut, utan att aktivera så mycket mer av den stora kroppen. Dagens utmaning skulle alltså bestå i att få honom att ta stöd på bettet (i ett första skede).

När jag hade gjort i ordning honom för passet begav vi oss ner till ridhuset där lektionen snart var i full gång! Det var skillnad direkt att sitta på denne herre, jämfört med de andra jag ridit. Här hade vi en häst som dels böjde på nacken av sig själv (det har ingen hittills gjort självmant på ridskolan …) och så hade vi dessutom lite trevlig egen framåtbjudning – vilket alltid är skoj 🙂

Direkt när man kortade tyglarna ramlade huvudet på plats och här stannade det kvar vare sig man hade stöd eller inte 🙂 Jag blev lite för ”på” i min ridning och nästan jagade honom in i handen vilket ledde till att han blev lite stressad. Min strategi här var att jobba igång honom i en rätt så frisk trav och få honom att kliva in i handen, men det visade sig att det skulle vara mer framgångsrikt att nästan leda tygeltagen – inte friska på tempot – och få honom att söka stöd på så sätt istället. Ridlärarna känner ju hästarna väl och deras tips och knep brukar falla i god jord hos hästarna.

Det finns en enorm fördel i att rida så många olika hästar och det är att man verkligen lär sig att ändra sin ridning så att den passar olika typer av hästar. När man sitter och rider en och samma häst dag ut och dag in, höll jag på att säga, så är man ju förstås väldigt slipad på just den hästen (och det för förstås med sig enorma fördelar det med) men den bit som man missar är just förmågan att ställa om och att lära sig att rida så att det passar just den häst man för tillfället sitter på.

Sååå… Efter en stund så började han faktiskt lossna lite både här och var och den höga nacken sänktes i alla fall några centimeter 🙂 Åter igen kan man inte nog poängtera hur viktigt det är att rida tvärtom mot vad hästen vill! En häst som gärna vill gå hög i nacken får inte gå hög och välja form själv – utan den måste ridas i LDR-form. Och en häst som vill gå LDR av sig själv, ja den måste vi arbeta för att få upp i formen. Rigoletto är urtypen för den sistnämnda formen, han tippar gärna ner näsan lite för djupt och tuffar på i fel form. En häst som gärna vill ila på för fort gör det förstås lätt för sig om ryttaren dessutom trycker på lite mer. En sådan häst behöver komma ner i ett lägre tempo för att arbeta korrekt. Så här kan jag hålla på med jämförelser i oändlighet höll jag på att säga. Kontentan är alltså att ingen häst i världen väljer att själv arbeta i rätt form 🙂 Och svårigheten för oss ryttare är att kunna känna av vad varje unik häst är för typ av häst och sedan rätta vår ridning därefter, så att den helt enkelt blir mest optimal för just den hästen. Håhåjaja, det är inte lätt att vara ryttare 🙂

Nu ska jag busa vidare med en vild två-åring här hemma! (OBS inte hästen alltså) 😀

IMG-20130213-WA0000

+

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s