Lite små-fiasko

Bah! Alltså gårdagens stallbesök var inte så jätte-lyckat, i min mening. Faktiskt rätt så pess om ni undrar mer specifikt. Men allt kan ju inte vara guld och gröna skogar jämt 🙂 Hur rolig vore en sådan blogg 😉 Vet åtskilliga sådana och man blir ju rätt rå less efter ett tag. Jag menar, hur bra kan allt vara egentligen? Är det inte en liiiiiten bit av verkligheten som skyfflas undan och liksom aldrig nämns?

Nåja. Tillbaka till verkligheten 🙂 Eller gårdagen i alla fall. Alltså. Fars dag och allt. Hela familjen med till stallet (och NEJ det var faktiskt INTE min idé!, haha). Tänk tanken själva, två små uppöveröronen påbyltade små liv som klafsar runt i gyttja, lerpölar, ömsom trillar ömsom gråter för att de absolut inte får gå in till hästarna i hagen eller springa lösa på anläggningen (bara inom väldigt rimliga gränser, såklart inte alls rimliga i ett litet barns värld). Så det fick bli ridhuset för de små liven, haha (DET gick bra)(nåja, ett tag i alla fall).

Och så lägg till en häst som ABSOLUT inte vill in från hagen på grund av att de andra hästarna kommer och klampar på och över och under och skrämmer iväg min häst så att jag inte kan få på grimman (vilket redan det är ett projekt i sig eftersom han är rädd om sitt huvud och sina öron). Det började bra. Jag fick stega tillbaka hela långa vägen till stallet och hitta någon vänlig själ som kunde följa med ut och liksom mota Olle i grind. Givetvis stod min häst helt ensam när vi kom ut vilket innebar att det var plättlätt för mig att ta på grimman under tiden som min medhjälpare pratade lite vänligt med lilldrulen.

Glädjande nog gick han RAKT med in och var inte det minsta ledsen att lämna flocken – DET var bra 🙂 Så kom vi in i stallet och han var själasnäll! Ställde upp honom på uppbindningsplatsen och lät honom stå där medan jag gick iväg till sadelkammaren. Han var så lugn och sansad – duktig hest! Hur som helst så måste jag fundera ut något bra knep så att jag kan få honom själv från hagen. Relativt jobbigt behöva vara beroende av någon när man är i stallet. Att göra en repgrimma av ett medhavt grimskaft var ett supertips jag fick från in duktiga kusin! Det ska jag absolut testa! Någon som har något back-up-tips?

Så borstade jag igenom (halvt genomsvettig vad jag vid detta lag). Och så tänkte jag ”vad tusan, det är väl lika bra att försöka skölja benen när vi ändå är i farten” (anammar min bloggkollega Carolines fenomenala uttryck) ”Det har vi aldrig gjort, så det går säkert bra”. Satte på slangen och lät vattnet strila på bakbenen. Det var en mjuk fin, riktig duschstråle (inte en superhård stråle utan massor av mjuka). Han stegade fram och tillbaka några gånger, men jag höll kvar strålen och pratade lugnt med honom och snart stod han som ett ljus medan jag sköljde ben. SKÖNT! Då var det avklarat.

wp-1479126197509.jpg

Sedan var det schabrak på, följt av longergjord och EN inspänningstygel (jag har gjort av med den andra, så den hänger mest och slänger – bra att vänja sig vid tänker jag). Snäll och from som ett lamm stod han när jag fixade med honom. På med skydd och så var det bara den lilla detaljen träns också. Optimist som jag är så tänkte jag att ”jamen varför skulle inte det gå bra?” (ensam med en unghingst i stallet, inga hästar som sällskap, ganska ohanterad, livrädd om öronen och främst bara tränsad en gång. Vad kan gå fel, liksom?).

Nej se det vill jag INTE! Sade han bestämt. Inte så att han på något sätt var dum. Han förstod inte och han bara ville inte vara med. Så han tågade iväg. Lös. Strålande! Jag måste ha sett ut som den mest amatörmässiga hästmänniska man kan tänka sig. Jag fick göra någon paniklösning med grimma på halvt om halvt på tre kvart. Lyckades i alla fall få på grimman igen och tänkte att nu går vi ut till ridhuset och testar tränsa där istället. DÄR kan han i alla fall komma lös utan att det blir fara för allmänheten. Nackdel med lösdrift: man har ingen egen box som man kan gå in i och praktisera övningar som kräver ett mindre stängt utrymme. Men jag får säkert låna en. Så långt tänkte jag dock inte igår. Då tänkte jag mest på att min kroppstemperatur närmade sig kokpunkt och jag höll på att släppa en hingst lös.

Iväg till ridhuset och här fortsatte eländet. Nej det gick inte att tränsa på sedvanlig väg. Där stod jag med en häst med grimma runt halsen, en longerlina fasthållen med hjälp av knäna, ett äpple som definitivt inte gjorde någon nytta, ett träns som hängde och slängde och bara trasslade in sig och en jättesnäll, men frågande och lite kritiskt inställd häst som bara vek från höger till vänster med sitt huvud. Så fick jag den briljanta idén att lossa sidostycket på ena sidan! Rena rama raketforskaridén om jag får säga det själv (eller inte). Då gick det som en dans att tränsa. Värmeutsöndringen i mitt kroppssystem sjönk någon grad och jag kunde pusta ut. Men vad hände då? Tränset var ungefär fyra nummer för stort (omöjligt veta innan man provat ju!). Ja FULL kan vi fetglömma till den här hästen. Möjligtvis cob. Bettet hängde ungefär halvvägs in i munnen och min snälla häst stod där och tuggade frenetiskt ömsom sträckte ut tungan för att försöka få bukt med eländet i munnen. Jag fick som vanligt slå knut på sidostyckena (oh yes, där vann vi första pris i årets utrustningstävling ”side piece of the year”).

Provade inspänningen (på en sida, tänkte att jag kunde agera inspänning light med longerlinan på motsatt sida). Men näe, jag tror vi kopplar bort inspänningen igen. Och så bar det av ut i ridhuset. Skrittade lite, jag gick lite halvt bakom (tänk tömkörning med longerlina) och så strosade vi runt. Sedan ville jag ju se lite trav också. Förutom att han är fullständigt död när det gäller all form av framåtbjudning (okej, han travade faktiskt på hyfsat ok när jag drog till honom i baken med långpisken – enda möjligheten att få honom att reagera) så är han ju i alla fall sanslöst snäll. Det blev några missförstånd (inte så konstigt), där han stannade och snurrade och fick linan runt halsen, men det tog vi oss ur lugnt och fint. Han verkar inte stressa upp sig i onödan. Om vi säger så.

Tja, så tog jag av alla pryttlar, ledde ut honom i hagen och så tågade han bort mot sina kompisar.

I bilen satt två små jordiga, leriga barn i alldeles nersmutsade overaller, snuviga små näsor och hungriga små magar.

Nu gäller följande:

– Hantering minst en gång i veckan med tömkörning eller longering (inspänd!!! nota bene!)
– Inköp av träns i storlek cob (remont-variant)
– Inköp av bättre gjord (?) och två fungerande inspänningstyglar!
– Nästa gång vid hämtning i hagen: testa grimskaftvarianten (det var ju den jag fick köra på betet till slut när jag skulle få honom med mig!)
– Inridning i höst eller tidigt nästa år. Själv eller skicka iväg. Får se!

Sedan ser vi var vi hamnar 🙂 Min lille lurvtuss 🙂

wp-1479126287650.jpg